Att vänta på ett mirakel. Att fantisera och drömma. Att undra. Vem är du där inne? Är du lik mamma? Eller pappa?
Att fånga kärlek till någon som inte ens syns (okej magen bullar ju ut en del men ni förstår grejen) är underbart. Man kan ta på förväntan och längtan. Så mycket känslor och så mycket kärlek har lett till en händelse som är så nära. En händelse som kommer ändra liv.
Jag fick äran att skratta (och kisa mot solen som strålade ovanligt starkt för en vinterdag) tillsammans med underbara Maria och Stefan som väntade på sin lilla Julie. Inte kunde vi veta att hon skulle titta ut redan två dagar senare, en hel månad innan beräknad födsel. Tack för att jag fick dela er längtan!
